Trump bromsar iranattack – är olje-sheikhs nu styrande?
Vita husets senaste vändning: en planerad attack mot Iran stoppades i sista stund. Mitt under hot om eskalering, tystnade presidenten – och det väcker frågor om vem som egentligen håller i trådarna.
Krigshotet avvärjdes – men varför?
Bara för några dagar sedan talade president Trump om en ”mycket stor attack” mot Iran, en attack som nu, enligt ett meddelande på Truth Social, är avbruten. Anledningen? Ingrepp från Qatars emir, Saudiarabiens kronprins och Förenade Arabemiratenas president. Det är en bild som målar upp en intressant – och kanske oroande – situation.
Trump hade tidigare antytt att Iran ”vet vad som kommer att hända snart”, men utan att ge några detaljer. Ett spel för gallerierna, kanske, eller ett tecken på en mer komplex maktkamp? Att Trump nu backar, efter att ha flaggat för en stundande attack, är långt ifrån första gången. Liknande ”bellum interruptus”-ögonblick har blivit en återkommande del av hans presidentskap.
Det som verkligen sticker ut är dock behovet av godkännande från Mellanösterns härskare för att agera. En anmärkningsvärd situation, som väcker misstankar om att presidenten inte är den som egentligen styr skeppet, utan snarare behöver tillåtelse från en mäktig liga av olje-shejker för att göra nästan något alls.
Personalval skakar – och clayton är inte lösningen
Och det är inte allt. Ett annat drama utspelade sig parallellt: presidentens försök att utse Bill Pulte, en hög tjänsteman inom bostadssektorn, till chef för underrättelsetjänsten möttes av en våg av kritik. Så våldsam att Trump tvingades backa och istället nominera Jay Clayton, tidigare SEC-kommissionär. Ett drag som inte direkt löser hans problem med kongressen, snarare tvärtom.
Clayton representerar en återgång till en tid då amerikansk underrättelsetjänst dominerades av män med rötter i landets finansiella och sociala elit – det så kallade ”Georgetown Set”. Om administrationen inte ens kan få igenom en sådan kandidat, kan man med fog hävda att presidenten har förlorat sitt politiska stöd i kongressen, som en viss republikansk president en gång uttryckte det, strax innan han lämnade landet i ett hastigt flyktförsök.
Kort sagt, en vecka fylld av osäkerhet, flyttade mål och frågetecken. Och frågan kvarstår: vem styr verkligen?