Nashville: en film som avslöjar amerikas sårbarhet
Kurt Vonneguts ord från 1975 ekar fortfarande i dag: ”Nashville – en skuggspel av vad vi har blivit och var vi kanske kan finna visdom.” Denna briljanta observation, nedtecknad i Vogue, gäller inte bara då, utan särskilt nu.
En brutal spegelbild av det amerikanska samhället
Vonnegut beskriver Robert Altmans film som en ”spiritual inventory of America”, en ärlig och skoningslös avbildning av ett land som försöker förstå sig självt. Filmen använder countrymusiken som en lins, en modell för att undersöka ett system av begär, belöningar, straff och materiella ting som har växt fram under åren. Grand Ole Opry, mer än solen själv, blir en symbol för det amerikanska idealet, och frågan är om vi, i vår nationella självrannsakan, kommer att fokusera på sådana symboler istället för på mer grundläggande frågor om vår överlevnad.
Vad som gör ”Nashville” så kraftfull är Altmans förmåga att visa hur vår förståelse av vår egen civilisation måste komma inifrån. Genom en brittisk dokumentärfilmsregissör, ny från Israel och Afrika, får vi se hur en europé med ”European brilliance and sophistication” fullständigt missförstår den amerikanska kulturen. Hennes kommentar om en logbyggd herrgård – ”It’s pure Bergman” – följt av ”But of course these are the wrong people for Bergman” – är en träffande illustration av vår kulturella isolering och vårt behov av att se oss själva utifrån.
En kultur av ytlighet och potentiell fara
Vonnegut målar upp en bild av en kultur präglad av spontana möjligheter till vinst, makt och berömmelse. Denna kultur leder till att människor, särskilt de svaga och enkla, känner sig tvungna att konstruera artificiella personligheter. Resultatet? En förlust av kontakt med planeten och våra medmänniskor.
Det är inte en kultur som orsakar galenskap, men den skapar en grogrund för ”certain sorts of lunatics” – osynliga i folkmassan, men potentiellt farliga. Deras förenklade världsbilder kan leda till ”fatal enterprises”. Som Vonnegut konstaterar: ”Murder can easily become the most reasonable thing in the world.”
En sanning som vi måste konfrontera
Som antropologistudent lärde Vonnegut sig att varje kultur är lika värdefull som en annan och att alla kulturer kan verka absurda i ögonen på utomstående. Men nu, när hans egen kultur har blivit så farlig, kan han inte undvika att kritisera den. Han konstaterar att vi har förlorat intresset för vår egen överlevnad – ”We are somehow rendered terribly unsafe by the things we have agreed to believe.”
Filmen avslutas med en känsla av förvirring och hopplöshet, utan någon gudomlig ingripande eller mirakel som lindrar den skrämmande verkligheten. Amerikanerna framställs som oledda, idealösa och beroende av en ”enchantingly catchy and heartbreakingly inane ditty” – ”It Don’t Worry Me”. Kanske är det dags att börja skapa något djupare.
Att en amerikan har skapat en film av denna kaliber är ett bevis på att vi är kapabla till djup. Och det är värt att notera att några av de mest berörande insatserna i filmen kom från Henry Gibson och Lily Tomlin, som en gång var kända för att provocera fram tomma skratt på TV:s Laugh-In. Kanske är det dags att överge ytliga sånger och tomma skratt, och att ompröva hur vi fördelar beundran, makt och rikedom.
Så, som Vonnegut avslutar med en yiddish-ism: ”So what else is new?” – Men det är just det som är nytt: våra politiska och ekonomiska ledare saknar idéer och förståelse för det amerikanska folket, och styrkan och ansvaret övergår till amerikanska konstnärer, särskilt filmskapare. De är observanta och bättre än oss på att visa och berätta.