Tvillingens sista mejl: en sökande själ och alaskas mörka hemligheter

Det började med en likadan blick. 1989, i första klass på Allen-Stevenson, en skola för pojkar på Upper East Side i New York, upptäckte jag och min tvillingbror att det fanns en annan kille som var vår exakta spegelbild. Will Sargent, en pojke med en bakvänd stol, vita Converse och ett sjömansknutarmband, skulle bli mer än bara en likhet – han skulle bli min bästa vän, och en gåta tills slutet.

En vänskap född i en klassrumslikhet

Jag minns inte exakt när vi blev vänner, men jag minns hur Will, i andra klass, brukade ringa mig efter skolan och vi satt och tittade på 21 Jump Street. Han på Upper East Side, jag på Upper West. Han var poppuläraste killen i klassen, en karismatisk kraft. När han valdes in i elevrådet i femte klass valde han citatet: ”Heroes get remembered, but legends never die.” – en rad från The Sandlot. Det skulle visa sig vara en profetisk val.

Efter Allen-Stevenson gick vi skilda vägar, olika internatskolor och sedan olika universitet. Will började på Lynchburg College i Virginia, medan jag och min bror studerade i Connecticut. Vår lacrosse-match under sportlovet på Lynchburg var en sista gemensam punkt innan hans liv tog en oväntad vändning. Han verkade sig själv, men jag anade att det gick dåligt med hans studier. Han hoppade av.

Will hade en begåvad humor som drog till sig folk som en magnet. Han brukade gissa folks namn på barer, och när han hade rätt, inledde han alltid med: ”It’s me, Will! From high school. Don’t you remember? I was the quarterback. You were the head cheerleader.” Det spelade ingen roll om hans flickvän stod bredvid – Will hade en förmåga att förhäxa.

En sökande själ och alaskas kall

Efter college tillbringade jag tre år i Kalifornien innan jag återvände till New York för studier. Vår vänskap återupptogs, men Will var rastlös. 2009 tog han sig till Alaska, ett land av arbete och äventyr. Han mejlade mig dagen innan sin 27-årsdag om ett jobb på Kodiak Island, där han sorterade fisk och hjälpte till att renovera ett gammalt skepp kallat The Buccaneer, under ledning av en kapten med dåliga vanor. Will påstod sig veta en hemlighet om realityserien Deadliest Catch: fiskarna rökte crack.

Senare jobbade han på ett hotell i Anchorage, beskrev det som ett tillhåll för ”madmen, drug dealers, poets, backpackers, fishermen, traders, eskimos, and hobos”. Han skrev: ”We have to beat someone up on a weekly basis. It’s fucking awesome.” Will var en magnet för det extraordinära, en person som sökte sig till det udda och farliga.

New yorks hemligheter och en diagnos

Trots sina äventyrliga sidor återvände Will alltid till New York, staden han verkade vara född att förstå. Han kände till de bästa bodegorna, de gömda bistroerna och de hemlösa männens livshistorier. Han spenderade pengar med en generositet som gränsade till det vårdslösa – en Rick Danko-plektrum för 60 dollar, bara för att ha den.

2010 berättade han att han hade fått diagnosen bipolaritet. Det förklarade mycket av hans intensitet, hans ständiga rörelse, hans behov av att vara i ständig förändring. Han handlade en 1975 Honda CB550, som han döpte till Emerald Falcon. ”I love the way she makes me feel,” skrev han. ”She sounds like a collapsing fortress.” Det var en maskin byggd för hastighet och kaos, precis som Will själv.

Ett sista farväl och en ofullbordad historia

Han försvann sporadiskt, slutade svara på telefon, missade möten. Vårt sista möte var på en kinesisk restaurang i Financial District. Han var tyst, nästan reserverad. En månad senare ringde han från en telefonkiosk, bad mig komma över. Vi pratade i en halvtimme, men han var fortfarande ovanligt återhållsam. Han berättade om sina långa kvällspromenader från sin lägenhet på Upper West Side till Brooklyn och tillbaka.

Den 25 januari 2016 återlämnade han några örhängen till sin fars byrå innan middagen. Han skrev ”Love you always” på kylskåpet. Sedan hoppade han ut genom ett fönster mot Lexington Avenue. Jag fick beskedet nästa morgon och tillbringade flera dagar med hans familj. En vän, som också hade blivit diagnostiserad med bipolaritet, skickade mig ett mejl från Will från 2011: ”This bipolar game only gets worse when you second guess yourself…”

Jag hittade sedan hans ofullbordade självbiografiska berättelse, ”Free Agent”, på hans laptop. Den inleddes med orden: ”There are certain people in this world that things happen to.”. Det var en berättelse om ett liv levt på gränsen, ett liv fyllt av risker och äventyr, en saga om en sökande själ som aldrig riktigt hittade hem.

Nu bär jag hans blå Lands’ End-jacka, en påminnelse om en vänskap som var lika unik som Will själv. Och min son, William, bär ett sjömansknutarmband, ett arv från en legend som aldrig dog.