Alaïas afrikanska inspiration: en oväntad skattkista
Paris var scenen för Azzedine Alaïas triumf, men bortom glitter och glamour låg en djupgående, nästan hemlig, kärlek till Afrika – kontinenten där han föddes. En kärlek som nu avslöjas i full blom i utställningen ”Azzedine Alaïa et L’Afrique” på Fondation Azzedine Alaïa, och som överraskar även de mest insatta.
En kurators upptäckt: mer än bara mönster
Olivier Saillard, utställningens kurator, beskriver hur Alaïas anknytning till Afrika sträcker sig långt bortom en ytlig användning av material och färger. ”Det är en fascination för kultur, för skönhet, som genomsyrar allt han skapade. En sparsamhet i linjerna, en elegans som påminner om afrikanska traditioner,” förklarar Saillard. Utställningen, som sammanfaller med en rad afrikainspirerade utställningar på Musée du Quai Branly Jacques Chirac, bjuder in till en djupdykning i Alaïas kreativa process.
Det hela började med en önskan att utforska tre sommarkollektioner från 1988, 1989 och 1990. Men ju mer Saillard grävde i arkiven, desto fler spår av afrikanska influenser dök upp – en jacka prydd med mussel skal från 1987, en samling etnografiska masker som ingen visste fanns, och minnen från en resa till Kenya för en fotosession med Peter Beard.
”Han var överväldigad av den masajiska kulturen,” minns Saillard. ”’Vad kan vara vackrare, mer ädelt än att titta upp mot himlen?’ sade han. Det säger mycket om vad Afrika betydde för honom: ett sinnestillstånd, en närvaro, ett sätt att betrakta tiden.”
Ljus, skugga och minnen från tunis
Teman av ljus och skugga, återgivna i spets, makramé och laserperforerad bomull, påminner om mashrabiya, de snidade, spjälsystemliknande skärmar som är typiska för Alaïas hemstad Tunis. ”Han brukade säga att om han kunde fånga en doft skulle den vara lika fräsch som vattnet som kastas på vitputsade väggar för att kyla innergårdarna,” tillägger Saillard.
Vi ser tolkningar av de långa, randiga skjortor som traditionellt bärs av män i Nordafrika, en kort nät hoodie och kjol som Naomi Campbell bar på catwalken, och raffia-ensembler från 2015 och 2016. Även de fransiga looksen från 1988 – vare sig i pyton, enkel tråd eller de guldglittrande detaljerna som Tina Turner bar på scenen – var aldrig avsedda som kostymer, betonar Saillard.
Guldtoner hyllar Alaïas personliga pantheon, med Cleopatra som en tydlig inspirationskälla. Kontrasten mellan en bronsfärgad bandageklänning och en lång, skulpturerad aftongown från 2010 visar prov på Alaïas mästerliga användning av färg. Det är inte ikonografi som styr, utan textur och färg – varma, dämpade paletter som han trodde åldrades bättre och som, enligt honom, skulpterade formen.
Saillard avslutar: ”Alaïa såg färg som ett verktyg för att skapa, inte bara för att dekorera. En sanning som nu, tack vare utställningen, äntligen kan uppskattas fullt ut.”