Mode möter konst: en spegel av oss själva på met
Det är nästan omöjligt att passera genom Metropolitans utställning "Costume Art" utan att bli berörd. Inte som en neutral betraktare, utan som en aktiv deltagare. Samar Hejazi, skulptören bakom de facelessa dockhuvudena, tvingar oss att konfrontera vår egen blick, vår egen existens, i deras blanka, reflekterande ytor.
En inblick i det egna livet, en resa mot empati
Enligt utställningens kurator Andrew Bolton är syftet att ”reflektera över ens egen livserfarenhet, förhoppningsvis skapa en koppling, empati och medkänsla mot varandra.” Det är en djupgående idé som förvandlar ett besök på museet till en liten inre resa, en kroppslig upplevelse som inte kan replikeras digitalt. I en tid då mänskligheten ifrågasätts av maskiner och AI-ångest genomsyrar samhället, är Bolton, mannen som för ett decennium sedan skapade "Manus x Machina" – en utställning om samspelet mellan människa och teknologi – återigen steget före, med fokus på fysisk närvaro och dimension i en visuell värld som tenderar mot platthet.
Vad kan vara mer fundamentalt än den mänskliga formen? Bolton förklarar att utställningen är ”strukturerad kring en typologi av kroppar, kroppar som du möter i museet när du ser konstverk.” Tesen är enkel: den klädda kroppen är den röda tråden som löper genom hela institutionen.
Mannekänger som speglar ideal och verklighet
En av de mest slående aspekterna av "Costume Art" är bristen på de stereotypa, idealiserade mannekängerna. Här ser vi mannekänger med diverse kroppstyper, modellerade efter verkliga personer. Llewellyn Negrin, i sin katalogintroduktion, påpekar att mannekänger inte bara projicerar skönhetsideal, utan att deras dimensioner ofta dikterar storleken på kläderna, vilket i sin tur förstärker privilegieringen av vissa kroppstyper.
Intresset för Mode har vuxit i takt med individualisering och en värld där bilder är valuta. Mode har blivit integrerat i alla aspekter av kulturen, vilket påverkat dess status i konstvärlden. Tre av Met:s mest besökta utställningar genom tiderna har arrangerats av Costume Institute, där "Heavenly Bodies: Fashion and the Catholic Imagination" från 2018 toppar listan.
Ett nytt hem för modeberättelser
Med öppnandet av de nya, permanenta Condé M. Nast Galleries, har Costume Institute fått ett vackert nytt hem. Ett utrymme som tillåter längre visningsperioder. Man kan nästan säga att askan har fått sin balplats – även om "Costume Art:s" budskap om acceptans och mångfald går emot sagans idé om en perfekt passform.
Mode, femininitet och den kroppsliga estetiken
Traditionellt har modes association med femininitet och frivolitet hållit det åtskilt från ”high art”. Bolton erkänner att det alltid funnits en viss sexism kring Mode som disciplin, men betonar att dess uteslutning från estetikhistorien beror på dess närhet till kroppen. Dessutom har kläder en inneboende ”orolighet”, en taktil natur som fullbordas av den mänskliga formen, i motsats till målningar och skulpturer som är mer självständiga.
Bolton vill vända på tanken om kropp/själ-dikotomin. Istället för att se fashion som ett komplement till konst, vill han visa hur konsten kan belysas genom modets lins. Syftet är att skapa en jämlikhet mellan konstverk och kroppar, oavsett om det handlar om en skulptur, en målning eller en klänning, en ”klassisk” kropp eller en kropp med funktionsnedsättning.
En utforskning av kroppen i alla dess former
Utställningen är indelad i teman som ”Diversity in Bodily Being” (mångfald i kroppens väsen), ”Bodily Being in Its Universality” (kroppens väsen i dess universalitet), och ”The Naked & Nude Body” (den nakna kroppen). Den visar på en bredd av estetiska uttryck, från Vivienne Westwoods hudfärgade leggings bredvid Dürers Adam och Eva, till Rudi Gernreichs monokini från 1964 och Madonnas ikoniska AmFAR-look från 1992.
Den dramatiska presentationen av den Klassiska Kroppen, med gudinnor i klänningar av Madame Grès och Fortuny, ställer skönhetsideal mot armaturlooks som påtvingar en idealiserad fysik. ”Kroppen har alltid blivit avfärdad som något ovärdigt estetisk kontemplation. Men utställningen försöker visa att den faktiskt är värd det, just på grund av kroppen, inte trots den,” säger Bolton.
I den Abstrakta Kroppen utforskas hur kvinnokroppen har formats genom historiska underkläder som korsetter och strumphållare. Den Gravida Kroppen, den Korpulenta Kroppen och den Funktionsnedsatta Kroppen, marginaliserade i både världen och museer, hyllas i sektionen ”Reclaimed Body”. Designers som Rei Kawakubo och Duran Lantink lyfter fram kroppar som förvandlas på oväntade sätt.
Utställningen berör även komplexa frågor om mental hälsa, och visar hur konstnärer som Van Gogh och Saint Laurent har uttryckt sina inre demoner genom sitt arbete. Slutligen, genom att presentera teman som åldrande och dödlighet, erbjuder ”Costume Art” en tankeväckande reflektion över livets gång.
”Costume Art” är mer än bara en utställning – det är en inbjudan till dialog, en uppmaning att se konsten och oss själva i ett nytt ljus. Genom att blanda konstverk från hela Met:s samlingar med modeplagg skapar Bolton en unik och berikande upplevelse. Han förklarar att genom att betrakta konst genom modets lins uppstår något nytt: ”Det är som att ett plus ett blir tre.”