Genets 'tjänstekvinnorna': en modern maktkamp på scenen
Jean Genets 'Tjänstekvinnorna' har gång på gång fängslat teaterälskare i årtionden, och nu tar den ikoniska pjäsen scenen i New York med en nytolkning som skär genom samtida samhällsstrukturer. Med en cast som inkluderar stjärnor som Yerin Ha, Phia Saban och Lydia Wilson, lovar produktionen en skarp och tankeväckande upplevelse.
En heteska av makt, sex och identitet
Pjäsen, som kretsar kring de spända relationerna mellan tvillingsystrarna Claire och Solange, två nedgångna tjänstekvinnor, och deras mystiska husmor Madame, har alltid utforskat de mörkaste avkrokar av makt och begär. Men den nya versionen, regisserad av Kip Williams, förflyttar handlingen till samtiden och presenterar Madame som en influencer – en karikatyr över ojämlikhet och privilegier. Det är en skarp satir som resonerar starkt i dagens samhälle, där sociala medier och yta ofta övertrumfar substans.
”Jag minns att någon sa: ’Varje regissör vill göra sin egen ’Tjänstekvinnorna’ – för vissa är det som att regissera ’Hamlet’”, berättar Lydia Wilson, som spelar Claire. Tillsammans med Saban och Ha skapar de en dynamisk och oroande atmosfär som håller publiken i ett järngrepp.
Williams’ manus är en mästerlig väv av modernitet och Genet’s ursprungliga vision. Madame, gestaltad av Ha, är inte längre enbart en symbol för aristokratisk makt, utan också en representation av den moderna influencer-kulturen. Claire och Solange, spelade av Wilson och Saban, är fast i en värld av tjänstgöring, men deras fantasier om att störta Madame blir allt mer intensiva och farliga.
Men det är kanske publiken som bär den tyngsta rollen i denna föreställning. Genom att placera publiken som tysta åskådare, som en sorts voyeurs i Madame’s lyxiga sovrum, tvingar Williams oss att konfrontera vår egen delaktighet i maktstrukturer och konsumtion. Vi blir medvetna om att vår uppmärksamhet, vår fascination för det förbjudna, är en katalysator för handlingen.
Ha, som även medverkade i Williams’ uppsättning av ’Lord of the Flies’ 2019, beskriver återkomsten till pjäsen som en möjlighet att