Fotbollsfeber och oväntade ögonblick: en värld utan gränser?
Tänk er en tidig morgon i New Jersey, Brasilien och Norges match i åttondelsfinal. I en enda mening fångades hela fotbolls-VM. En känsla av gemenskap, en paus från vardagens bekymmer – och en insikt om att kanske, bara kanske, världen kunde vara lite bättre.
När vikingarådet möter brasiliansk sång
Jag befann mig där som gäst av Marriott Bonvoy, som generöst bjöd in för att visa vad fans kan uppnå via deras Moments-plattform. En plattform som låter dig byta in poäng mot sportupplevelser och boende. Men det var inte bara biljetterna och ölen som gjorde stämningen speciell. Det var mötet mellan två passionerade supportergrupper. Till min höger, de trogna norska fansen som förberedde sig för en ny Vikingarå, en tradition som aldrig tycktes bli gammal. Till min vänster, en legion av brasilianska supportrar som sjöng hela matchen igenom. Det var en kontrast som påminde om varför vi älskar Sport – för gemenskapen, för känslorna, för de oväntade ögonblicken.
Till skillnad från en ishockeymatch i Philadelphia, där du riskerar att snubbla över en verbal eller fysisk konfrontation nära en urinhall fylld av Yuengling, kändes stämningen här genuin. Människor var glada, sammanlänkade. Mannen bredvid mig vände sig om, utan att jag bett om det, och sa: ”Det här är det närmaste vi någonsin kommer till världsfrieden.” Och jag måste erkänna, han hade en poäng.
Mer än bara fotboll: en känsla av samhörighet
Vad var det då som var annorlunda med den här VM-turneringen, särskilt för oss amerikaner? Det handlade inte bara om att vi behandlade varje match som den måste ses – som en händelse värd att uppmärksamma. Tidigare har vi följt de stora namnen, Mbappé, Kane, Neymar, och sedan återgått till NFL-preseason-prat så fort USMNT åkte ur. Den här gången fann vi oss inte bara beundra Erling Haalandsotroliga förmåga, utan också intressera oss för vem han är utanför planen. Han är en kille som gillar Snapchat och kött! Norska fansen lärde till och med in Vikingarå i hela flygplanskabiner.
Kan vi inte nationalisera Erling Haaland? Inte för att sätta honom på USMNT, utan för att göra honom till vår nästa president?
En ljuspunkt i en mörk tid
Det är lätt att glömma att allt detta utspelade sig mitt i en polariserad politisk tid. Vi lever med Hunchback of Mar-a-Lago, som medvetet sår hat och splittring. Men under några få veckor kände vi oss faktiskt enade, som om vi kom överens om något. Att se fans från hela världen, många av dem som Trump gärna skulle vilja vara någon annanstans, komma och sprida glädje var något vackert. (Jag skulle kunna titta på japanska fans äta Texas barbecue varje dag.) Och som någon som bevistade VM-finalen och såg Trump snubbla och fumla runt vid prisutdelningen, var det en enorm lättnad att bua på honom tillsammans med tusentals argentinska fans.
En värdig vinnare och några önskemål
Även om VM-finalen blev lite stökig i andra halvlek, var det kärlek mellan stjärnorna Lionel Messi och Lamine Yamal. Det säger en del att en jämn 1–0-seger var en av de mindre spännande matcherna i turneringen. Men det är oväsentligt. De 104 matcherna var otroligt underhållande. Cape Verde var nära att åstadkomma den största skrällen i fotbollshistorien. England–Mexiko-matchen i Estadio Azteca var mer spännande än de flesta Super Bowls, och Argentinas otaliga sena comebacks bidrog bara till Messis legendariska status. Med tanke på det bisarra fotot på Messi och Yamal i badkaret, kändes det rätt att Spanien och Argentina möttes i finalen. Även om ingen vill se Messi gråta, förtjänade ett otroligt kliniskt Spanien, vars seger säkrades av Ferran Torres elektriska avgörande i förlängningen, att lyfta pokalen.
Nu är det dags för oss att gå skilda vägar och blicka framåt mot VM 2030, som arrangeras gemensamt av Marocko, Portugal och Spanien. Men innan dess har jag några önskemål. Kan Minnesota Vikings ta över Vikingarå och se till att den aldrig lämnar USA? Kan vi nationalisera Erling Haaland? Och kan Lamine Yamal och hans otroligt söta lillebror stanna här ett tag till? Varför kan inte skotska fans göra en årlig pilgrimsfärd till Boston, dricka staden torr igen, och varför kan vi inte göra det till en nationell helgdag?