’House of the dragon’: när drakar och dialog tröttar ut
Den tredje säsongen av ’House of the Dragon’ känns som en överfyllt dessertbord – först en våg av chokladsirap och grädde, men sedan en långsam, isande frysning. HBO:s fantasyserie, som en gång lockade med storslagna drabanter, har fastnat i en tråkig mellanfas, där rumsliga samtal tycks ha tagit överhanden över drakstrider och medeltida krigföring.
Budgetbegränsningar och ett utmattat tempo
Det är möjligt att HBO underskattade publikens törst efter drakar och svärd, och att de långa dialogscenerna är en oundviklig biprodukt av en så ambitiös produktion. Problemet är att karaktärerna själva verkar ha tröttnat på sina egna fångenskap, och vi med dem. Harrenhal och Red Keeps hemliga gångar känns mer som straffarbete än spännande handling.
I den senaste episoden fortsätter Rhaenyras (Emma D’Arcy) kamp efter att ha tagit över King’s Landing. En kvinna på tronen är, i denna värld, inte en lösning – utan ett problem. ’House of the Dragon’ hade chansen att utmana detta, men fastnar istället i att upprepa samma problem som kvinnor ständigt mött, 200 år efter händelserna i ’Game of Thrones’. Det är en anmärkningsvärd stagnation; två århundraden passerar, men sociala dynamiker och teknologi står stilla. Vi har utvecklat gasturbiner och datorer på bara ett sekel, men i Westeros är det bästa man kan hoppas på en kopp abortté.
Drakar, graviditeter och hemliga flyktförsök
Rhaenyra och Daemon har drakar i överflöd – vad är då problemet? Helaenas (Phia Saban) graviditet, kort introducerad i förra avsnittet, bekräftas nu med en hjärtskärande scen där Alicent (Olivia Cooke) desperat ber sin dotter att inte skaffa ännu ett barn. Helaenas trotsiga svar – ”Det är mitt!” – är både gripande och oroande. Sedan följer ett försök att fly från slottet genom en hemlig gång, ett äventyr som får vänta till nästa vecka. Jag undrar vad George R. R. Martin tycker om allt detta.
Helaena lämnade till och med sin dotter Jaehaera bakom sig. Det hela känns på tok för okaraktäristiskt. Samma gäller Daemon (Matt Smith), som plötsligt byter fokus från global erövring till att klaga över uteblivna löner till City Watch. Vad bryr du dig, Daemon? Jag står på Rhaenyras sida. Det finns fortfarande otaliga hot mot hennes tron, och nu mördas medlemmar av City Watch – är problemet vakterna eller deras mördare? (Det är Ormund, förresten.)
Fängslade prinsar och politiska spel
Daemon är, liksom Aemond (Ewan Mitchell), fången i ett eget skapat fängelse. Aemond vaknar äntligen efter två avsnitt i koma, medan Alys Rivers (Gayle Rankin) håller honom i ett tillstånd av barnslig beroende med sina mystiska mediciner och besvärjelser. Även om detta partnerskap fanns med i ’Fire & Blood’, skiljer sig serien åt genom att Aemond har varit ur spel hela säsongen hittills.
Och låt oss inte glömma den misslyckade kungen Aegon II (Tom Glynn-Carney), som med sårskadad hy vandrar runt i Westeros tillsammans med Larys Strong (Matthew Needham) och Ser Tyland Lannister (Jefferson Hall), i hopp om att antingen återförenas med Cole eller hämnas på Aemond. Aegon II är dock en bortskämd snattare och en fegis, även när han var kung. Jag förstår ’House of the Dragon’s’ beslut att skicka honom på en ödmjukande resa runt Crownlands, men Larys har rätt när han tillrättavisar honom: ”Du kunde ha stigit till storhet, men istället trampade du din rättighet i smutsen.”
Criston cole – krigets enda konstante
Ser Criston Cole (Fabien Frankel) är den enda karaktären som aktivt deltar i kriget under de senaste avsnitten. Den tveksamma Gwayne Hightower (Freddie Fox) har kämpat sig genom träsk och nattliga räder för honom i ett försök att utmattar Daemons armé. Riverlands värd leds av Roderick Dustin’s (Tommy Flanagan) White Wolves of Winterfell och Oscar Tully (Archie Barnes), men de har fått lite skärmtid. Ett slag mellan Coles armé och Rivermen verkar dock vara nära förestående. I slutet av avsnittet försöker Cole samla sina trupper till ett självmordsuppdrag med en passionerad tal om lidande och att stiga till höjden. Men jag föredrar den rad Cole gav Gwayne innan talet: ”Jag är rikets största krigare och jag kommer att dö som sådan.” Det låter som ett löfte om vad som komma skall.