’House of the dragon’ tappar: ormunds komplexa framträdande skapar frågetecken
Den tredje säsongen av ’House of the Dragon’ har inlett med en häpnadsväckande fart, men efter de två inledande avsnitten märks en tydlig förändring i takten. Medan den efterlängtade Slaget vid Gullet snabbt tillfredsställde fansen, och Rhaenyras erövring av King’s Landing var en triumf, så känns det fjärde avsnittet som en avstickare från huvudlinjen. Även om det skådespelarmässigt är briljant, ställer det frågor om hur man bäst anpassar George R. R. Martins komplexa och ofta osäkra berättelse till TV-formatet.
Ormunds entré – en gåta i sig
Den största utmaningen, som alltid, ligger i Martins sätt att skriva. Till skillnad från ’Game of Thrones’ presenteras ’Fire & Blood’ som en historisk redogörelse, filtrerad genom olika parters vittnesmål – ibland via en skrupelfri harare, Mushroom, som för övrigt är en av seriens mest underhållande karaktärer. Vem kan man lita på? Och hur ska man sprida ut den encyklopediska informationen över fyra säsonger?
Avsnitt fyra fokuserar nästan uteslutande på introduktionen av Ormund Hightower (James Norton), och det är här det blir lite knepigt. För att Ormund ska bli den skurk vi behöver, krävs det en djupdykning i hans personlighet och motiv – något som ’Fire & Blood’ lämnar relativt ogreppbart. Norton gör ett fantastiskt jobb, och lyckas frambringa en osedvanligt excentrisk karaktär, men det känns ändå som att mycket av hans bakgrundshistoria byggs upp från grunden, utan direkt stöd i källmaterialet.
Vi ser honom marschera in i Tumbleton, en småstad, och han förödmjukar stadens ledare i nakenhet, samtidigt som han framför sina åsikter om vem som bör sitta på Järntronen – och det är inte Rhaenyra. Alicent (Olivia Cooke) noterar hans ovanliga känslighet för dofter, vilket säger en hel del. Han är också djupt anti-drakar, en signal till publiken att han är något att hålla koll på. Det är bra skådespeleri, men Ormunds agerande känns en aning osammanhängande.
Andra karaktärer hamnar i skymundan
Allt detta fokus på Ormund gör det svårt att följa med i andra viktiga karaktärer. Daeron Targaryen (Benjamin Evan Ainsworth), till exempel, förblir en timid lärling som ännu inte inser sin egen makt. Och Bold Jon Roxton (Joplin Sibtain)? Han är nästan osynlig, reducerad till att springa med meddelanden åt Ormund. En man med ett så kraftfullt namn förtjänar en mer minnesvärd roll.
Det är ett återkommande problem med ’House of the Dragon’: den intensiva fokuseringen på Rhaenyra och Alicents relation kan tränga undan andra karaktärer och deras betydelse för historien. Det var en smart strategi i början, men nu är det dags att vidga perspektivet. Ett tidigt exempel på detta är scenen med Corlys (Steve Toussaint) och hans son, Alyn (Abubakar Salim). Frustrerad över att Rhaenyra vägrar erkänna hans oäkta söner, bestämmer sig Sea Snake för att lämna staden. Ett sådant beslut känns anmärkningsvärt abrupt, med tanke på chansen att Corlys kunde ha tagit ställning för en sak han brinner för.
Daemon i exil och andra sidospår
Daemon (Matt Smith) inleder en egen liten resa till Vale, där han återförenas med sin dotter, Rhaena (Phoebe Campbell), och Sheapstealer, som lever i en grotta, skamsna efter att ha blivit indragna i Jaces (Harry Collett) död. Daemon vet inte vad han ska göra och ljuger för Rhaenyra. I King’s Landing förbjuder Rhaenyra Ulf (Tom Bennett) från att dricka på värdshuset, i rädsla för att han ska sprida rykten om henne – som att hon är ”bastarddrottningen”. Hon skulle kunna vara lite snällare mot de män som rider hennes drakar. Hugh (Kieran Bew) har inte ens fått ett hus att sova i ännu.
Ser Criston Cole (Fabian Frankel) anländer till Harrenhal och upptäcker att Aemond (Ewan Mitchell) fortfarande saknas. Aegon II (Tom Glynn-Carney) återförenas med sin drake, Sunfyre, som ligger död i skogen. Verkligen, vi flyttar bara runt schackpjäserna. Larys (Matthew Needham) väntar på att möta Coles armé, medan Cole hoppas kunna återförenas med Aemonds armé för att slutligen ta tillbaka King’s Landing. Det hela känns lite tröttsamt, särskilt med tanke på att det nu är två avsnitt utan Aemond. Har Mitchell haft ett annat projekt att filma, eller väntar han bara i Harrenhals limbo tills handlingen hinner ifatt honom, likt Daemon gjorde förra säsongen?
Ormunds tal – en eko av tidigare idéer
Ormund förblir i Tumbleton, medan hans soldater skapar problem. En av dem slår en kvinna, hustru till Hugh, och Ormund beordrar Daeron att bestraffa mannen och ta kontroll över kungariket. Det påminner om Rhaenyras dödande av Otto (Rhys Ifans), men Ormund går vidare med ett vansinnigt eugenik-tal om hur hans brorson är nedärvd med Targaryen-blod. ”Targaryerna är en vild ras,” säger han till Daeron. ”Med mörka besvärjelser skapade de monstrositeter för att underkuva det som var vårt. Vi är de överlägsna männen. Men mot [drakar] kunde vi inte stå. Gudarna har satt dig till ett gudomligt syfte, min pojke. De brutala höjer en kvinna till Järntronen. En hädelse! Var är förnuftet? Var är behärskningen? Det var en välsignelse att du kom som väktare i Oldtown. Dina bröder förlorade, men du är kvar som en Hightower, uppfostrad i Citadellets skugga och de stjärnklara septens ljus. Nu måste du vara kung!”
Det är lite överdrivet och kopplar samman Ormund med den religiösa sekt som också vägrar att smörja Rhaenyra. Men syftet är tydligt: Ormund behöver stärkas, och det är vad säsongen kräver. Frågan är om berättelsen verkligen kan bära det.
En längtan efter mer än bara död
Vissa tittare kräver ständiga karaktärsdödsfall och kallar det bra tempo. Jag säger att vi borde fundera på att skapa mer emotionella belöningar i den här serien än att bara vänta på att alla ska döda varandra. Kommer ni ihåg hur spännande det var att spekulera om mysteriet kring de vita vandrare? Eller hur ’Thrones’ ofta fann sätt att förvandla skurkar som Jaime Lannister och The Hound till hjältar värda att heja på? Men om allt som återstår är att döda varandra, kanske vi lika gärna kan ta det beslutet direkt.