Tystnaden som skrek: kvinnornas kamp för rättvisa i 'believe me'

Den nya ITV-dramat 'Believe Me' är inte en lättsmält tittarupplevelse. Serien, som bygger på de verkliga brottslingarna John Worboys fall, är en iskall avbildning av hur systematiskt kvinnor avfärdas och ifrågasätts när de anmäler våldtäkt. Medan Worboys agerande är fruktansvärt, är det polisens misslyckande och den djupt rotade skepsisen mot kvinnors vittnesmål som verkligen skär sig in under huden.

En skrämmande spegelbild av verkligheten

Seriens första avsnitt följer Sarahs kamp för att bli trodd. Varje fråga, varje misstänksam blick från polisen, förstärker känslan av att hon är skyldig tills hon bevisar sin oskuld – en mardrömslik verklighet som många kvinnor känner igen. Harriet Wistrich, chef jurist på Centre for Women’s Justice, lyfter fram hur serien blottlägger de förödande konsekvenserna av bristfälliga utredningar och vikten av att hålla institutioner ansvariga.

Vad som verkligen får en att vilja kasta fjärrkontrollen i väggen är de små, men ack så symboliska, misslyckandena. En sjuksköterska som avfärdar Sarahs trauma som ”lite berusad”, en polis som frågar om Sarah kanske ”bara har glömt” att hon har haft sex – det är dessa trivialiseringar som river sönder förtroendet och lämnar offren ensamma med sin smärta.

Det är även alarmerande att se hur snabbt fokus skiftar från brottet till Sarahs beteende. Hennes cocaïnebruk, en liten händelse under en väninnas födelsedag, används som ett argument för att ifrågasätta hennes minne och trovärdighet. Det är ett klassiskt exempel på offerkoppling, där ansvaret för våldet läggs på offret istället för förövaren.

Daniel Mays levererar en imponerande tolkning av John Worboys, men det är kvinnorna, deras mod och uthållighet i kampen för rättvisa, som verkligen stjäl showen. Serien visar att även om processen är förödande, kan det vara möjligt att bryta ner tystnaden och kräva ansvar.

’Believe Me’ är en påminnelse om att kampen för kvinnors rättvisa inte är över. Det är en serie som kommer att fortsätta att eka långt efter att eftertexterna har rullat – en skarp och nödvändig kritik av ett system som alltför ofta misslyckas med att skydda de mest utsatta.